Svar på detta inlägg:

#1 Ett ämne som det alltid pratas mycket om men som jag aldrig satt mig in i. Vad ger er kroppsångest? Har ni några tips på hur man tar sig ur det och börjar tycka om att se sig själv i spegeln igen? Eller andra erfarenheter! Vill gärna starta en diskussion! :))

Idyllic

jag hatade min kropp länge och mycket i den mån att jag var på väg att svälta ihjäl mig själv. Idag gör det ont att tänka på att jag gjort mig själv så illa. Jag kunde titta mig själv i spegeln och skrika av avsky. Idag så hatar jag inte mitt utseende längre i den graden men jag älskar det inte heller. Jag är ganska neutral och tacksam för att min kropp orkar.

Svar på detta inlägg:

#3 Tack snälla för att du delar med dig! Låter som du varit med om mycket och du låter otroligt stark som verkar vara på en annan plats nu även om du kämpar. Känns för mig som något man alltid kommer göra mer eller mindre tyvärr. Finner mig just nu i en situation där jag har väldigt svårt att tycka om min kropp med undantag att imellanår när jag står o poar i spegeln (som man gör). Känns om jag är påväg neråt, jag äter riktigt dåligt, har ingen matlust och baserar min dag kring hur jag ser ut när-

Idyllic

- jag kliver upp på morgonen. Har verkligen ingen anledning att känna såhär. Kommer väl mest ifrån att se bilder på mig själv tror jag, att vara överdrivet självkritisk samt alla sociala medier som jag aldrig upplevt påverkat mig så mycket som nu. Vet bara inte hur jag ska börja uppskatta hur jag ser ut, och att dedär så glimtarna faktiskt ska hålla i sig längre än bara några minuter.

Svar på detta inlägg:

#2 Jag har haft kroppskomplex sedan jag var ett litet barn, det var jämt någon som kommenterade min kropp och jag blev tafsad på som liten. En expojkvän gav mig ätstörningar och jag kom inte ur det förrän jag fick barn. Jag kämpar ännu med synen på min kropp men för att mina barn ska växa upp med en, förhoppningsvis, hälsosam syn på kroppar så försöker jag att inte visa missnöje över hur jag ser ut. Att också se en nära anhörig sjuk i cancer gör att jag uppskattar min egna kropp så mycket mer.

Kova

Tack snälla för att du delar med dig! Låter som du varit med om mycket och du låter otroligt stark som verkar vara på en annan plats nu även om du kämpar. Känns för mig som något man alltid kommer göra mer eller mindre tyvärr. Finner mig just nu i en situation där jag har väldigt svårt att tycka om min kropp med undantag att imellanår när jag står o poar i spegeln (som man gör). Känns om jag är påväg neråt, jag äter riktigt dåligt, har ingen matlust och baserar min dag kring hur jag ser ut när-

Jag har haft kroppskomplex sedan jag var ett litet barn, det var jämt någon som kommenterade min kropp och jag blev tafsad på som liten. En expojkvän gav mig ätstörningar och jag kom inte ur det förrän jag fick barn. Jag kämpar ännu med synen på min kropp men för att mina barn ska växa upp med en, förhoppningsvis, hälsosam syn på kroppar så försöker jag att inte visa missnöje över hur jag ser ut. Att också se en nära anhörig sjuk i cancer gör att jag uppskattar min egna kropp så mycket mer.

Ett ämne som det alltid pratas mycket om men som jag aldrig satt mig in i. Vad ger er kroppsångest? Har ni några tips på hur man tar sig ur det och börjar tycka om att se sig själv i spegeln igen? Eller andra erfarenheter! Vill gärna starta en diskussion! )