Annons


Svacka el inte? Hjälp
7 maj 2017 #1
Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men skulle verkligen behöva råd och undrar om fler tänker så här el har gjort... Jag är 24 år nu och är i ett förhållande sedan 4 år tillbaka och vi är sambos sedan 2,5 år tillbaka. För ett år sedan fick jag nog då jag gjorde allt i vårt hushåll. Jag diskade, lagade mat, städade, fixade och donade och han gled räkmacka. Så då tog vi en paus mest för att jag ville att han skulle förstå hur mkt tid jag lägger på att vi ska ha det bra men jag får aldrig någon feedback. Mådde väldigt dåligt av det. Han skärpte till sig rejält och vi flyttade ihop igen efter en kort paus. Jag känner lite att vi börjar komma tillbaka dit igen. Jag sa upp mig på jobb pga det inte riktigt funkade för stunden, är helt slutkörd i kroppen o sen har jag också en funktionsnedsättning, så ja. Vi har flyttat till större lgh nu vilket är skönt för vi gick varandra på nerverna... Det känns som vi har lite olika mål i livet, vilket kan vara bra på ett sätt. Han är inte den som pluggar stenhårt men nu sista veckan är det väldigt mycket fokus helt plötsligt och det känns som han bestämmer lite hur jag ska leva. Sökt ett nytt jobb men det var inget bra enligt honom, bestämmer inte han? Igår var vi hos min kompis o hennes sambo o då lekte han beserwiser. Vet inte riktigt hur detta kommer sluta? Ibland undrar jag om detta är rätt person som jag lever med...? FÖRLÅT för helt knasigt inlägg men om någon läser ända hit; TACK o snälla... vad har ni för råd? Vissa anser jag ska lämna... andra säger fortsätt. Vi har ju gjort detta en gång redan, han vill inte riktigt lyssna heller....
25 september 2017 #9

Det där med förhållanden kan vara ganska knepigt. Min mamma och hennes man grälade i närmare 10 år innan de fick förhållandet att fungera och nu är det inga problem alls. Mitt och pojkvännens förhållande är inte heller helt problemfritt. Vi har våra svackor ett par gånger om året då det blir konflikter men ändå har vi varit ihop i 4½ år. Tyvärr är jag den där lata personen i förhållandet men även den som måste lösa varenda konflikt.... Hur som helst så måste du känna efter själv. Vill du verkligen slava runt medan han glider genom livet på en räkmacka? Hur blir det om ni skulle få barn någon gång i framtiden? Ska du göra allt medan han sitter framför tvn och lata sig? Vad jag vet så är kommunikation svaret till många konflikter och problem som kan dyka upp. För ingen av er är tankeläsare. Visst, man kan känna på sig när något är fel men det är inte säkert att man säger något. Undvik ja och nej frågor och rena påhopp. Men finns det ingen på närmare håll som du kan fråga? Ta hjälp av familjen till exempel. För det är skitsvårt att säga hur du ska göra när man inte känner någon av er eller har sett hur ert förhållande är.

24 september 2017 #8

LÄMNA. Det låter som att du inte är nöjd med att ha en lat inneboende som inte gör tillräckligt som du kan mysa med ibland - det låter som att du vill ha en partner som är engagerad. Om du dessutom vill ha barn i framtiden kommer det vara väldigt jobbigt att inte ha en engagerad pappa som ställer upp när du behöver. Han kommer inte ändra sig och du kommer inte nöja dig. 24 är ingen ålder för att träffa någon ny, du kan bara bli lyckligare! tro mig

24 september 2017 #7
Svar på detta inlägg:
#6 Behöver verkligen hjälp nu.
Senast jag skrev kändes allt bara hopplöst men sedan bestämde jag mig för att allt är bra här och blev ju lite lyckligare. Jag jobbade inte då pga hade sagt upp mig pga utbrändhet men nu äntligen har jag hittat ett ok jobb osv. Det ligger nära min bostad vilket är perfekt och jag orkar min vardag igen. Känns så himla skönt! MEN: Nu känns allting som att det är tillbaka där jag slutade sist. Vi småtjafsar, vi umgås mest med hans vänner och är det inte hans vänner så känner jag att jag MÅSTE tvinga med honom till mina. Jag tycker verkligen om min sambo o hans vänner så det är inte så lätt. på ett sätt känns det som att jag lurar mig själv, dels att vi har ett bra förhållande (Vad är ett bra förhållande egentligen) o sen funderar jag på om det verkligen är bra? Förstår ni? Det känns inte som om någonting i vårt förhållande förbättras eller förändras, el ja, vi har bytt bostad och jag köpte en katt xD Men ni som varit i liknande situation kanske förstår hur hjärnan fungerar i dessa tider? Jag irriterar mig mer o mer kring hans familj, han gnäller på min osv. VAD gör man? ska jag göra slut? Ska jag forsätta lite till? Undrar om det alltid kommer vara såhär eller om vi kanske en dag inte alls är tillsammans. Ska man fundera så? Ska jag reflektera detta till något ´´negativt´´. Typ: jag nöjer mig med detta? Förstår någon!?
Forestman

Det låter som en väldigt svår situation att sitta i. Jag har inga direkt liknande erfarenheter men hade problem med att min före detta sambo låtsades som att det inte fanns något att prata om efter att vi förlorat ett barn. Det gick ett år sedan valde jag att avsluta relationen. Först när jag lämnade honom började han prata om vad han tyckte och tänkte. Det låter lite som att du är i samma situation. Jag skulle inte säga att ett avslut är bästa lösningen men kanske det behövs ... jag vet inte.

24 september 2017 #6

Behöver verkligen hjälp nu. Senast jag skrev kändes allt bara hopplöst men sedan bestämde jag mig för att allt är bra här och blev ju lite lyckligare. Jag jobbade inte då pga hade sagt upp mig pga utbrändhet men nu äntligen har jag hittat ett ok jobb osv. Det ligger nära min bostad vilket är perfekt och jag orkar min vardag igen. Känns så himla skönt! MEN: Nu känns allting som att det är tillbaka där jag slutade sist. Vi småtjafsar, vi umgås mest med hans vänner och är det inte hans vänner så känner jag att jag MÅSTE tvinga med honom till mina. Jag tycker verkligen om min sambo o hans vänner så det är inte så lätt. på ett sätt känns det som att jag lurar mig själv, dels att vi har ett bra förhållande (Vad är ett bra förhållande egentligen) o sen funderar jag på om det verkligen är bra? Förstår ni? Det känns inte som om någonting i vårt förhållande förbättras eller förändras, el ja, vi har bytt bostad och jag köpte en katt xD Men ni som varit i liknande situation kanske förstår hur hjärnan fungerar i dessa tider? Jag irriterar mig mer o mer kring hans familj, han gnäller på min osv. VAD gör man? ska jag göra slut? Ska jag forsätta lite till? Undrar om det alltid kommer vara såhär eller om vi kanske en dag inte alls är tillsammans. Ska man fundera så? Ska jag reflektera detta till något "negativt". Typ: jag nöjer mig med detta? Förstår någon!?

7 maj 2017 #5
Svar på detta inlägg:
#3 Säger som Sago, prata med honom och förklara vad du upplever är problem. Fråga honom om det finns nått som han upplever som problem, och undvik ja och nej frågor. Om han inte vill lyssna som du skriver så kanske han kan tänka sig att prata istället.
Ljusalv

Vet bara inte hur jag ska ta upp det, sist detta skedde var det genom ett tjafs. Var på väg till jobbet och jag var väl trött över att inget skedde och att han tog mig för givet, vilket jag tyvärr upplever att han gör nu med. Jag vill ju inte att alla ska tro att det bara är "hans fel" att det är som det är men jag känner heller inte riktigt igen mig själv. Jag är den som alltid tycker det är roligt med att umgås med folk, är dock väldigt blyg men jag snackar. Som då vi var hos mina kompisar i förra helgen och jag börjar random snacka med folk jag never träffat och där sitter han o glor upp i taket. Man kan inte tvinga att alla ska gilla samma saker osv, men jag kan tycka att jag sitter där o skäms över hur han beter sig. Förlåt för långt och osammanhängande svar... :/

7 maj 2017 #4
Svar på detta inlägg:
#2 Ta ett rejält snack och fråga hur han känner och berätta hur du känner, sen ta det därifrån
Sago

Fick ingen notis på detta, så sorry!!! Ja men jag får nog göra det, igår när vi var på väg hem från mina kompisar var jag knäpptyst, tänker att han ska fatta att det som skedde inte är ok, men jag blir så kort. Han frågar liksom då om det kanske är något men jag blånekade, men vi har liksom känt varandra snart i fem år och jag tycker han borde märka av när det är fel (vilket han antagligen gjorde) men när jag säger en sån sak o han nekar så bukar jag ändå försöka få ut vad felet är...vill ju att han ska må bra också liksom. Vi satt i denna sits i feb 2016, så det är ju liksom inte så länge sedan vi var där... tack

7 maj 2017 #3
Svar på detta inlägg:
#1 Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men skulle verkligen behöva råd och undrar om fler tänker så här el har gjort...
Jag är 24 år nu och är i ett förhållande sedan 4 år tillbaka och vi är sambos sedan 2,5 år tillbaka. För ett år sedan fick jag nog då jag gjorde allt i vårt hushåll. Jag diskade, lagade mat, städade, fixade och donade och han gled räkmacka. Så då tog vi en paus mest för att jag ville att han skulle förstå hur mkt tid jag lägger på att vi ska ha det bra men jag får aldrig någon feedback. Mådde väldigt dåligt av det. Han skärpte till sig rejält och vi flyttade ihop igen efter en kort paus. Jag känner lite att vi börjar komma tillbaka dit igen. Jag sa upp mig på jobb pga det inte riktigt funkade för stunden, är helt slutkörd i kroppen o sen har jag också en funktionsnedsättning, så ja. Vi har flyttat till större lgh nu vilket är skönt för vi gick varandra på nerverna... Det känns som vi har lite olika mål i livet, vilket kan vara bra på ett sätt. Han är inte den som pluggar stenhårt men nu sista veckan är det väldigt mycket fokus helt plötsligt och det känns som han bestämmer lite hur jag ska leva. Sökt ett nytt jobb men det var inget bra enligt honom, bestämmer inte han? Igår var vi hos min kompis o hennes sambo o då lekte han beserwiser. Vet inte riktigt hur detta kommer sluta? Ibland undrar jag om detta är rätt person som jag lever med...? FÖRLÅT för helt knasigt inlägg men om någon läser ända hit; TACK o snälla... vad har ni för råd? Vissa anser jag ska lämna... andra säger fortsätt. Vi har ju gjort detta en gång redan, han vill inte riktigt lyssna heller....
Forestman

Säger som Sago, prata med honom och förklara vad du upplever är problem. Fråga honom om det finns nått som han upplever som problem, och undvik ja och nej frågor. Om han inte vill lyssna som du skriver så kanske han kan tänka sig att prata istället.

7 maj 2017 #2

Ta ett rejält snack och fråga hur han känner och berätta hur du känner, sen ta det därifrån

7 maj 2017 #1

Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men skulle verkligen behöva råd och undrar om fler tänker så här el har gjort... Jag är 24 år nu och är i ett förhållande sedan 4 år tillbaka och vi är sambos sedan 2,5 år tillbaka. För ett år sedan fick jag nog då jag gjorde allt i vårt hushåll. Jag diskade, lagade mat, städade, fixade och donade och han gled räkmacka. Så då tog vi en paus mest för att jag ville att han skulle förstå hur mkt tid jag lägger på att vi ska ha det bra men jag får aldrig någon feedback. Mådde väldigt dåligt av det. Han skärpte till sig rejält och vi flyttade ihop igen efter en kort paus. Jag känner lite att vi börjar komma tillbaka dit igen. Jag sa upp mig på jobb pga det inte riktigt funkade för stunden, är helt slutkörd i kroppen o sen har jag också en funktionsnedsättning, så ja. Vi har flyttat till större lgh nu vilket är skönt för vi gick varandra på nerverna... Det känns som vi har lite olika mål i livet, vilket kan vara bra på ett sätt. Han är inte den som pluggar stenhårt men nu sista veckan är det väldigt mycket fokus helt plötsligt och det känns som han bestämmer lite hur jag ska leva. Sökt ett nytt jobb men det var inget bra enligt honom, bestämmer inte han? Igår var vi hos min kompis o hennes sambo o då lekte han beserwiser. Vet inte riktigt hur detta kommer sluta? Ibland undrar jag om detta är rätt person som jag lever med...? FÖRLÅT för helt knasigt inlägg men om någon läser ända hit; TACK o snälla... vad har ni för råd? Vissa anser jag ska lämna... andra säger fortsätt. Vi har ju gjort detta en gång redan, han vill inte riktigt lyssna heller....